French 1844-1910 Henri Rousseau Locations He was born in Laval in the Loire Valley into the family of a plumber. He attended Laval High School as a day student and then as a boarder, after his father became a debtor and his parents had to leave the town upon the seizure of their house. He was mediocre in some subjects at the high school but won prizes for drawing and music. He worked for a lawyer and studied law, but "attempted a small perjury and sought refuge in the army," serving for four years, starting in 1863. With his father's death, Rousseau moved to Paris in 1868 to support his widowed mother as a government employee. In 1871, he was promoted to the toll collector's office in Paris as a tax collector. He started painting seriously in his early forties, and by age 49 he retired from his job to work on his art. His wife died in 1888 and he later remarried. Rousseau claimed he had "no teacher other than nature", although he admitted he had received "some advice" from two established Academic painters, Felix Auguste-Clement and Jean-Leon Gerome. Essentially he was self-taught and is considered to be a naive or primitive painter.  Related Paintings of Henri Rousseau :. | View of Vanves to the Left of the Gate of Vanves | portratt av pierre loti | Exotic Landscape | Seine and Eiffel-tower in the sunset | The Rendezvous in the Forest |
Related Artists:
Richard Parkes Bonington
1802-1828 Richard Parkes Bonington Locations English painter. His father, also called Richard (1768-1835), was a provincial drawing-master and painter, exhibiting at the Royal Academy and the Liverpool Academy between 1797 and 1811. An entrepreneur, he used his experience of the Nottingham lace-manufacturing industry to export machinery illegally to Calais, setting up a business there in late 1817 or early 1818. In Calais the young Richard Parkes Bonington became acquainted with Louis Francia, with whom he consolidated and expanded whatever knowledge of watercolour technique he had brought with him from England. Under Francias direction Bonington left Calais for Paris where, probably not before mid- or late 1818, he met Eugene Delacroix. The latters recollection of Bonington at this time was of a tall adolescent who revealed an astonishing aptitude in his watercolour copies of Flemish landscapes. Once in Paris Bonington embarked on an energetic and successful career, primarily as a watercolourist. In this he was supported by his parents who sometime before 1821 also moved to Paris, providing a business address for him at their lace company premises.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Paolo Alboni
(1671-1734), also called Paolo Antonio Alboni, was an Italian painter of the late-Baroque period. He was born and trained in Bologna, where he became a landscape painter. After practicing some time in Rome and Naples, he went in 1710 to Vienna, where he remained nearly thirteen years, but being deprived of the use of his right side by a stroke, he returned to Bologna; he subsequently painted with his left hand. His daughter, Luigia Maria Rosa, was also a landscape painter. She died in 1759.